- DU VET VÄL INTE!? HUR KAN DU VETA HUR JAG KÄNNER!? Du grät också nu.

– Men tjejer, vad håller ni på med!? Kan ni lyssna på er själva en minut? Jenny ställde sig upp.

– Vad har vi sagt? Jo, att vi aldrig ska ge upp hoppet och vet ni vad? Jo, visst det är ungefär 5 på miljonen som får träffa dom, visst, visst. Men hur vet ni? Hur vet ni att ni en dag INTE kommer träffa dom? Du kan berätta det i himlen till mig för så länge du lever har du fortfarande en chans inte så stor men en chans. Ge inte ge upp! Jenny stegade ut ur rummet och du och Sandra satt kvar i soffan och skämdes. Jenny hade rätt, Jenny brukar ha rätt. Du torkade bort tårarna och gick ut i köket. Där låg det en lapp på bänken ” Vi har gått på bio/Mamma & Pappa.” Du gick ut till hallen och öppnade dörren och där på trappan satt Jenny med händerna i sitt huvud. Du satte dig bredvid henne och kramade hennes rygg.

– Vi ska, för vi har fortfarande en chans. Sa du och Jenny nickade svagt.

You rushed in to the hospital, but didn’t come further than the lobby. The girl behind the desk stopped you.

– Let me talk. Your dad walked to the desk.

– Take a deep breath sweetheart. Your mom hugged you softly.

– Okay, third floor, room 237. You took the lift to the third floor to look after room 237. The room was in the bottom of the hallway. The walls were white and you felt a smell that reminded you of new but also death. You clearly didn’t enjoy that time at the hospital, though you may see why. You know why you were there. When you came in to the room there was three empty beds except one. In a sofa in the room Sarah’s parents were sitting. They looked up. Sarah’s mom rushed up and hugged you while she was crying.

– She hasn’t waked up yet. Sarah’s parents started talking with your parents. You walked up to the bed. It was 100 % true now that Sarah had been in an accident, but what had happened?

Ni hade det bekväm och rolig tid när ni satt där alla tre i soffan framför tv:n och kollade på de 5 killarna som egentligen inte är killar längre. De är så mycket mer vuxna nu, du kommer ihåg de gamla dagarna. När dom fortfarande var med i X – factor, du skrattar lite tyst för dig själv och känner att de gamla minnena kommer fram bakom dina ögonlock.

– Jag står inte ut! Skriker Sandra ut efter en evighet av tystnad. Både du och Jenny vrider snabbt era blickar till henne. – Hur kan ni stå ut? Hur kan jag? Du och Jenny utbytte några undrande blickar. Sandra gav dig en ledsen blick.

– Sandra, vad menar du? Jenny lutade sig emot Sandra, men Sandra fläktade bort henne. Hon vinklade handen mot tv:n. – FÖRSTÅR NI INTE!? VI KOMMER JU ALDRIG I HELA VÄRLDEN TRÄFFA DOM, NÅGONSIN!? FATTAR NI INTE, HUR KAN NI INTE FATTA DET!? Sandra grät.

Du öppnade munnen…

You threw the door to your house.

– Y/n! What on earth are you doing? Your mom came running from the living room.

- I..I..t..thi…think some…something has happened to..Sa…Sarah! You couldn’t nearly speak.

– What are you saying? What happened to Sarah? And please try to speak some more sense.

– I think something has happened to Sarah, but I don’t know what!

– How can you tell?

– Well… It was pitch black in their house, and Sarah didn’t answer her phone!

– Maybe they just went out? Did you see something else? You thought about the question for some minutes, and during that time your father came down and also your sister.

– Wait! I did see two police cars! Your mom’s look became worried, and she exchanged look with your father.

– I’m calling her dad, I have his number. Your father went out to the kitchen.

– What is happening? Your little sister rubbed her eyes.

– Nothing sweetie, go back to bed now. Your mom kissed her on the forehead. She went back upstairs. You felt heavy inside of you. Your dad came back from the kitchen.

– We have to go, now.

I köket var din favoritmat uppdukad, det låg några presenter på bänken och det var ljus och mysig stämning. Din mamma gav dig en kram och log.

– Nu ska jag låta er tjejer äta ifred. Sa hon.

– Men mamma, ni har ju redan firat mig…? – Jag vet, men det var bara hälften av presenterna du fick då. Det här har varit planerat länge, så vi sparade en del.

- Va? Hade ni bestämt det här?

– Ja, ända sedan jag och Jenny åkte. Sa Sandra.

– Men kom nu äter vi, jag är jättehungrig. Sa Jenny. Du tyckte måltiden var jättegod och i presenterna låg det kläder, en film och lite annat. När ni hade ätit färdigt kom din mamma tillbaka och sa att hon hade gjort i ordning till er i vardagsrummet. Ni gick in vardagsrummet och tv:n var kopplad till datorn så du tittade på Jenny och sedan på Sandra. – Funny moments! Ropade ni alla tre.

Your mom welcomed you home with a smile. She moved her eyes to the ceiling for minute.

– Did you forget your keys? You look through your bag, you looked up at your mom.

– Ofc, I did… I guess I will have to go back to Sarah’s house then.

– Do that hon, but come back soon! Your mom shouted while she walked in to the living room. You walked outside again and picked up your phone to call Sarah. She often finds your things when you have left her house. No answer. Weird, you know that Sarah’s good to answer the phone. She maybe did something. You came to her house, put you couldn’t see something through the windows. It was pitch black inside. You looked to you right, about 6 feet away stood two police cars. You didn’t really care though, you instead rushed back to your house. On the way home you realized something, what if something happened to Sarah?

- Hej tjejer! Jag tänkte att ni ville ha det mysigt. Sa hon. Du kollade lite konstigt på din mamma för att sedan flytta den till Jenny och Sandra som sprang ner för trappan (den biten ni hade kvar) och hjälpte din mamma med kassarna till köket. Du gick långsamt ner för trappan. Men blev på knuffad att gå upp igen av Sandra och Jenny som gick bakom henne.

– Nej,nej upp igen. Du blev förvirrad av allt som hände men bestämde dig för att lyda dem. Du gick in på ditt rum igen och Sandra & Jenny blev som vanligt igen. Sandra babblade på om hennes resa och Jenny om sin tills din mamma ropade.

– Nu är det mat tjejer, kom ner! Jenny ställde sig genast upp och sprang ner för trappan medans du och Sandra tog det lugnare. Du gick bakom Sandra i trappan men stannade när ni kom fram till köksöppningen (köksvalvet.) Du gav till en häpen blick.

– Grattis!!

1…2…3…Now! Sarah’s dad was sitting with the computer and the most of the time you couldn’t see what he was doing until he said.

– It’s done now girls, I’m just going to print out the tickets. Sarah’s dad smiled and walked away for 1 minute and came back with two papers in his hands.

– Here you go. He reached one paper to you and the other one to Sarah.

– Bu-but dad this… is VIP tickets..!

– I know. He smiled. Sarah gave her dad a hug, and when he left Sarah closed the door and came forward to you. We looked at the ticket and at each other. You both started crying and jumping, laughing. Seriously you don’t know what exactly happened. You only remembered the happiness inside you spreading to every piece of your body. You looked at the clock.

– Sarah, I’m so sorry. Bur I have to go home.

– Ofc darling, I forgot the time. She hugged you and helped you pack your things.

– Text me when you come home, ok?

– Sure, I won’t forget. At the way home you almost ran, because you were so happy.